Läsning: En handbok i jämställt föräldraskap

För några veckor sedan lyssnade jag på ett avsnitt av Förlossningspodden, som jag har tipsat om tidigare. Gästen hette Marie Björk och hon hade skrivit en bok, ”Vi ska ha barn – en handbok i jämställt föräldraskap”. Jag kände att det var en hel del i samtalet som jag hade svårt att ta till mig, så när jag sprang på boken på bibblan så lånade jag hem den. Bättre att läsa själv och skapa mig en egen uppfattning.

Jämställdhet borde så klart vara en självklarhet. Lika lön, samma rättigheter, lika värde, samma möjligheter. Men jag vill att det ska vara självklart oavsett hur man är som förälder. Att sträva efter jämställdhet borde inte behöva betyda att jag ska gå emot min känsla av att vilja vara hemma länge med mitt barn, att jag absolut inte vill lämna barnet med barnvakt på minst ett år, eller att jag vill amma lika länge. Men så känns det när jag läser boken. Om jag inte skyndar tillbaka till jobbet och delar föräldraledigheten rakt av med min man så är jag en bakåtsträvare.

Det är några saker i boken som jag har svårt för. Det ena är tonen och ingången i de flesta resonemangen. Författaren verkar väldigt mån om att föräldraskapet inte ska målas upp i något rosa skimmer, så att ingen känner sig lurad när det sen är jobbigt. Men hon gör det så mycket att det framstår som att det är en plåga som man ska genomlida. Sömnlösa nätter, oändliga matningar, ensamhet och meningslöshet när man rycks ur sitt vanliga sociala sammanhang bland kollegor och vänner. Väldigt långt ifrån hur jag själv upplevt bebistiden.

Det andra jag ogillar är att ett in i minsta millimeter jämställt föräldraskap framställs som det enda rätta och framförallt moderna sättet att leva. Att inte dela på allt från matning och föräldradagar till klädinköp och vab är omodernt. Och för att motverka att hamna i fällan av ojämställdhet så ska man planera. Innan bebisen är född ska man skriva listor på ansvarsfördelning, bestämma hur föräldraledigheten ska delas och hur man önskar mata bebisen. Det är tydligt att författaren tycker att en kombination av amning och flaska är det bästa. För hur ska man annars kunna dela rättvist? För det kan inte understrykas nog – rättvisa är prio ett. Planeringen är bra att ta till när känslorna vill ta över, då ska man påminna varandra om varför man ska dela rättvist.

Det här är långt ifrån min egen syn på att vara förälder. För mig är det viktigaste att lyssna på barnens signaler och gå på magkänsla. Omodernt, säkert. Men det passar mig bäst. Jag står säkert i vägen för bebisens tidigaste anknytning till sin pappa, genom att amma för fullt, sova tätt tillsammans och vilja ha koll på det mesta. Men med en engagerad pappa som tar minst lika mycket ansvar i allt annat, och i alla lägen prioriterar familjen, så ser det ut att jämna ut sig väldigt snabbt.

Mest på tvärs mot författarens åsikter gör jag så klart när vi kommer till avsnittet om förskola, hemmaförälder som jag är. Vi ska ”tro på att förskolan är en bra plats för barnet” och inte lyssna på skräckhistorier om skrik och gråt vid lämningar och inskolning. Förskolan kan vara bra mycket mer pedagogisk och stimulerande än vår hemmiljö. Och så det där omoderna föräldraskapet igen… Författaren förklarar att en av anledningarna till varför man kan känna rädsla eller ovilja att lämna sitt barn: ”…av äldre generationers uppfattning om att det är bra att vara hemma med barnen så länge som möjligt.” Ja herregud, vad ska man säga? Vi står på varsin sida av Atlanten i den här frågan. Vårt mål är att barnen ska bli minst tre år innan de börjar i någon förskola/dagmamma, och Andreas och jag kommer förstås turas om att vara hemma. Men rakt av blir det nog inte, för oss är det viktiga att barnen får vara hemma och slippa förskolehetsen.

För mig känns den här boken mest som ytterligare en pekpinne om hur vi ska vara moderna, medvetna föräldrar för att passa in i den svenska modellen där arbete, egentid och förskola är grundpelarna. Det ligger för långt ifrån mina egna ideal för att jag ska kunna ta till mig de delar som är vettiga. Ironin är att jag uppfattar boken precis som det författaren vill vara en motpol till, som hon skriver i inledningen: ”… något slags ideal som någon annan prackat på oss.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s